ST-tjänstgöringen ska göras på vårdcentral
I december hade jag äran att vara inbjuden som lärare på en SK-kurs i allmänmedicinskt arbetssätt, ledd av Ulf Måwe. Det var både trevligt och lärorikt men en sak gjorde mig både arg och lite uppgiven, nämligen det faktum att så många fortfarande planerar sin ST som vore det på den gamla FV-tiden (FV hette systemet före ST som kännetecknades av långa och fixa sidotjänstgöringstider, randningar, på sjukhusen främst inom internmedicin, barn, gynekologi och psykiatri.). ST-tjänstgöringen har sedan ST infördes 1992 varit målstyrd utan krav på särskilda sidotjänstgöringar, även om Socialstyrelsen utarbetat en praxis där man krävt åtminstone någon tjänstgöring utanför vårdcentralen. Det viktiga är att man kan visa hur man uppnått målen.
Mina första stapplande steg i SFAM tog jag som nybliven ST-läkare 2001 för att få stöd för min strävan att få göra ST i allmänmedicin med basen på vårdcentralen och med patientkontinuitet som ledstjärna. Jag fick också byta vårdcentral för att kunna genomföra min planering, så att jag hela tiden kunde ta ansvar för mina patienter på vårdcentralen. Ovan nämnda SK-kurs gav utrymme för många reflektioner kring vad allmänmedicin är, vad som skiljer allmänmedicin från andra specialiteter och hur man kan värna allmänmedicinskt arbetssätt. Ordet kontinuitet nämndes hundratals gånger. Vikten av kollegial gemenskap på vårdcentralen och makt över den egna tidboken likaså.
Allmänläkare blir man genom att träna på att jobba som allmänläkare under ST precis som man blir kirurg genom att träna på att operera! När du planerar din ST – utgå från vårdcentralen! Börja med att bygga upp en egen patientlista, så att du får uppleva glädjen över att följa patienter över tid och lära känna deras sociala nätverk. Se till att du får bra handledning och att du får tillgång till dina mer erfarna kollegers erfarenhet och kompetens, till exempel genom veckovisa läkarmöten där ni diskuterar fall. Planera så att du träffar både barn och äldre med allehanda besvär och sjukdomar, så att du lär dig prioritera, tempoväxla och att leva med din relativa okunnighet. Och, icke att förglömma, den sköna konsten i att vara lat och vänta lite med utredningen eller behandlingen. Det kan ju gå över och patienten vet var du finns!
Primärvårdspsykiatrin finns bara på vårdcentralerna. Den generella internmedicinen finns bara i primärvården, förutom möjligen på ett och annat litet landsortslasarett. De vanligaste barnsjukdomarna ser du på din egen mottagning och det är bara på BVC du får referensen i form av friska barn. De äldre multisjuka finns förvisso på akutklinikerna men du behöver lära dig vad du kan göra för att inte behöva remittera in dem. Inget av detta kan man lära sig på sjukhusen.
Utgå från dina egna luckor när du planerar din sidotjänstgöring, i samråd med handledare, verksamhetschef och studierektor. Låt dina behov styra upplägget. Se till att du hela tiden kan ta ansvar för dina egna patienter genom hemvändardagar eller -veckor. Finn dig inte i att en sjukhusklinik, som inte betalar din lön, ställer villkoren för din ST-planering. Funkar det inte – se dig om efter en annan vårdcentral där du får bättre stöd.
Som ST-läkare är du välutbildad, högavlönad och bör själv ta ansvar för din tjänstgöring. Vägra att stanna kvar i studentrollen även om den stundtals känns bekväm. När du blir färdig specialist förväntas du kunna ansvara för 2000 patienter på en lista. Hur ska du klara det om du inte tränat?
Kära ST-läkare i allmänmedicin! Du har förhoppningsvis valt specialiteten för att den verkar rolig och omväxlande och jag kan bara gratulera dig till ditt val. Allmänmedicinen kommer att ge dig alla professionella utmaningar du behöver! Om du tränar dig till att klara dem skapar du samtidigt förutsättningar för ett hållbart yrkesliv och kan locka till dig fler engagerade kolleger så att till slut alla allmänläkare och därmed våra patienter kan få det riktigt bra.
Karin Träff Nordström
tidigare ordförande i SFAM, Svensk Förening för Allmänmedicin
Karin Träff Nordström är utredningssekreterare i regeringens utredning »Samordnad utveckling för god och nära vård«. Hon har tidigare varit ordförande i Svensk förening för allmänmedicin, verksamhetschef på Brahehälsan i Skåne och divisionschef inom Skånes universitetssjukvård. Artikeln är hämtad ur tidskriften AllmänMedicins första nummer 2013. Publicerad med skribentens tillstånd.
Det räcker inte med att bara prioritera om man skall uppfylla målbeskrivningen i allmänmedicin. Den innebär också att man som allmänläkare skall kunna utföra vissa åtgärder. För detta krävs sidotjänstgöring och ju närmare ett sjukhus eller område med ett rikt utbud av specialistmottagningar desto större är behovet. Kanske skulle glesbygdsrandning i stället ingå? Då får man både göra, prioritera och kontinuitet. Garanterat mindre “tråkigt”. Skulle vi som allmänläkare uppfylla (!) och utöva det som målbeskrivningen anger så skulle behovet av div specialistmottagningar vara betydligt mindre. Vi skulle dock inte ha tid att bedriva “snuvmottagning”. För övrigt anser jag att sidotjänstgöring tydliggör vår kompetens som mycket riktigt ofta saknas på specialistklinikerna. Vår kompetens behövs inom slutenvården, en insikt som varken vi eller sjukhusen utnyttjar i tillräcklig utsträckning.
Hälsningar
Mats
Tack Karin!
Mycket väl sagt. Har bytt ST från Anestesi just för att jag vill vara nära patienterna och följa dem under längre perioder. Har mött många kompetenta kollegor i andra specialiteter som med stor entusiasm redogör för sina patienters sjukdomar och behandlingar utan den minsta förståelse eller inblick i allmänläkarens perspektiv. Jag efterlyser mer utbildning och fokus på vårt arbets- och förhållningssätt som primärvårdsläkare. Därför är jag mycket nöjd med vårt ST-system och målbeskrivningen som verktyg. Kan dock hålla med dig om att de flesta “travar på” i det gamla systemet. Uttryck som “gud var härligt det är att randa sig på sjukhuset, trist att man ska tillbaka till vardagen på vårdcentralen” är något man hör allt oftare på ST-träffarna. En tråkig utveckling minst sagt…