Till stafettläkarens försvar?

David SvaningerUnder våren har jag med stigande förvåning läst både små och stora tidningars ledarsidor och där kunnat konstatera att det råder en samstämd åsikt: stafettläkaren är orsaken till hälso- och sjukvårdens alla problem.

Braskande rubriker av typen “girighet urholkar landstingsbudget” eller “stafettpinnen orsakar ökad sjuklighet, brist på kontinuitet en livsfara” har på fullaste allvar undertecknats av ledarredaktioner.

Landstingspolitiker och sjukhusdirektörer har inte varit sena att hålla med: vore det inte för läkares girighet borde de stanna på en plats, göra goda och säkra överväganden och bidra till att landstingens budgetar kan hållas.

Det är inte utan att man tar sig för pannan. Måhända kan det från utsidan te sig lockande att arbeta som stafettläkare. Lönen uppfattas säkert som god och ett jobb som betalas väl är naturligtvis en drivkraft.

Vad många dock inte inser är att stafettlönen för det första i regel inte är vare sig pensionsgrundande eller semestergrundande, att stafetter sällan har rätt till – eller får någon – utbildning och att många arbetsgivare inte ser anställning som stafettläkare som meriterande.

Många gånger blir stafettläkaren dessutom överöst med patienter, har svårt att ta lunch, blir sällan välkomnad till fika eller lunch med övrig personal och ofta sedd på med misstänksamhet i största allmänhet.

Nåja, det är inte synd om stafettläkaren, men riktigt så rosenskimrande är inte tillvaron som den vid en första anblick kan verka.

Nog för att ledarskribenter kan ha fog för oron över bristande kontinuitet och att det kan leda till sämre vård, det kan nog alla vara överens om. Men att skylla dagens situation på läkaren är att helt och hållet ha missförstått hur verkligheten ser ut.

Kanske skulle ledarskribenterna, landstingspolitikerna och sjukhusdirektörerna istället fundera på varför det faktiskt finns både sjukhus och vårdcentraler som inte behöver en enda stafettläkare?

Kanske borde de fundera på varför läkare väljer att hoppa runt på olika ställen, utan en chans att få stadigvarande arbetskamrater, trygga rutiner eller lära känna sina patienter?

Kanske borde de se ett samband mellan att unga läkare som i medier beskriver att de väljer att arbeta deltid för att orka med sin arbetsvecka och att många lockas av en tillvaro som stafettläkare?

Kanske borde det faktum att ett läkarupprop om ohållbar utveckling av hälso- och sjukvården skrivs på av mer än var tionde läkare på bara några dagar vara en väckarklocka?

Receptet har många gånger visat sig vara enkelt. En attraktiv arbetsmiljö, med en rimlig arbetssituation där uppmuntran till utbildning och förkovran samt stimulerande möten med kollegor ingår, möjlighet att styra sin arbetsdag och ett rimligt antal patientmöten dagligen, har visat sig vara ett både enkelt, effektivt och i längden billigt sätt att få läkare att stanna.

Om de styrande förstod att stafettläkare varken är det av girighet, ovilja att ta ansvar eller allmän ondska, utan snarare väljer den vägen som ett uttryck för en desperat vilja att få till en förändring i en hopplös arbetssituation, att åter ta makten över sin vardag – då kanske kikarsiktets fokus skulle hamna på förändring istället för att användas för att rikta ett skott mot budbäraren?

David Svaninger, ST-läkare i allmänmedicin, andre vice ordförande SYLF (Sveriges Yngre Läkares Förening)

Om skribenten
David Svaninger är andre vice ordförande i Sylf, Sveriges Yngre Läkares Förening och är medlem i nätverket. Du når honom via @davidsva. Artikeln är hämtad från SYLF:s hemsida augusti 2013. Publicerad med skribentens tillstånd.
Kategori: Debatt
   

Kommentarer

  1. Karolina Boethius

    Kom ihåg att många stafettläkare är pensionärer som hoppar in en vecka då och då, eftersom landstingets stelbenta byråkrati tyckte att man ska sluta jobba helt när man fyllt 68. Därmed går landstinget miste om många duktiga läkare med lång erfarenhet som mycket väl skulle kunna fortsätta jobba deltid i landstingets regi. Nu hamnar dessa istället hos privata uthyrningsbolag som tar mellanskillnaden…

  2. Achim Edraki

    @David
    Jag håller fullständig med dig. Jag jobbar inte som stafettläkare och jag gjorde det bara i en vecka i mitt arbetsliv i Sverige. Men jag träffade en hel del stafettläkare på VC var jag jobbade. I stor sätt tycker jag att det fanns mycket kompetens. Att det kan ibland vara fel är inte så konstig. Har man som stafettläkare bara 15 min på en akutpatient så kan man inte läsa genom hela journalsystem eller alla remissvar.
    Problemet är att det finns ingen kompetens på Landstinget överhuvudtaget. Det som gäller är att det ska vara billigt. Det gätter för läkare men alla andre yrkeskategorier också. Så blir det slittsam. Man har inte förmån att man kan sitta sovande under arbetstid som högre tjänsteman på landstinget eller som landstingspolitiker.
    Samtidigt har det blivit allt mer så att primärvården ska utreda patienter mer och mer men förstås utan tillräkligt med pengar, resuser osv. Det blir bara avslag från specialister att hjälpa till. Samtidigt blir och mer gamla svar sjuka patienter tidigt utkastad från sjukhuset och hamnar på bakjouren som har ingen resurs att klara av problem som finns. Det ledar till stor problem hos enskilda patienter. Diagnosen blir inte ställt, man kommer inte in i vårdkejdjan och det skaffar frustation hos disktriktsläkare som säger av sitt jobb och jobbar som konsulter. Det är sen inte bättre men mer acceptabelt än att man har fortfarande ansvar för en patient som man kommer inte vidare. Det är tråkig.